Uppfostringssystem

Den salesianska kongregationen i världen

Don Boscos uppfostringssystem
Don Bosco skrev ingen pedagogisk avhandling. Han arbetade med unga i årtionden, iakttog, justerade kursen och lärde av erfarenheten. Det uppfostringssystem som bär hans namn kom inte till vid skrivbordet, utan växte fram i den dagliga kontakten med tusentals unga, av vilka många kom från gatan, från fabrikerna och från fängelserna. Det är ett system med djupa rötter i det verkliga livet.

Det preventiva systemet
Don Bosco kallade sitt uppfostringssätt ”det preventiva systemet”, i motsats till det som han själv kallade ”det repressiva systemet”. Skillnaden är enkel men grundläggande: i stället för att vänta på att den unge ska göra fel för att sedan straffa honom ställer sig uppfostraren vid hans sida i förväg, skapar en gynnsam miljö, förebygger negativa situationer och följer växandet med närvaro och tillit.
Detta system vilar på tre ord: förnuft, religion och kärleksfullhet.
Förnuftet innebär att varje regel, varje krav och varje gräns måste förklaras och förstås. Uppfostraren påtvingar inte uppifrån, utan för dialog, motiverar och övertygar. Den unge är inte ett objekt som ska disciplineras, utan en person som kan förstå och välja.
Religionen ska inte förstås i rent andaktsmässig mening, utan som en hänvisning till en livssyn som ger mening och riktning. Don Bosco var övertygad om att en fullständig fostran inte kunde bortse från den andliga dimensionen: inte som en yttre plikt, utan som ett erbjudande som hjälper den unge att bygga sin egen identitet.
Kärleksfullheten är kanske det mest karakteristiska begreppet. Det betyder inte bara att vara vänlig eller överseende, utan att bygga en äkta relation med den unge, präglad av aktning, närhet och genuint intresse för hans liv. Don Bosco sade att det inte räcker att älska de unga: de måste också känna att de är älskade.

Den uppfostrande närvaron
Ett av de mest konkreta inslagen i Don Boscos system är uppfostrarens närvaro bland de unga. Inte bakom en kateder eller en disk, utan på gårdarna, i lekarna och i de informella samtalen. Don Bosco kallade denna stil ”assistens”, men inte i betydelsen övervakning: det var en deltagande närvaro som skapade relationer och förebyggde det tomrum där negativa beteenden kan uppstå.
Denna närvaro förvandlar den uppfostrande miljön till något som liknar en familj: en plats där man känner varandra, tycker om varandra och hjälper varandra.

Ett system som fortfarande är aktuellt
Nästan två sekler senare tillämpas det preventiva systemet fortfarande i tusentals salesianska verk runt om i världen. Inte för att det har förblivit oförändrat, utan för att dess grundprinciper står emot förändrade sammanhang: relationens centrala plats, respekten för personen och tilliten till varje ung människas möjligheter att växa är värden som inte åldras.
Don Bosco hade förstått något väsentligt: en ung människa som känner sig älskad och respekterad har redan gått halva vägen. Uppfostrarens uppgift är att hjälpa henne att gå den andra halvan.